Jag har ju flera gånger innan slutat med socker, men misslyckats efter ett tag. Ibland har jag hållit upp någon månad, men de flesta gånger har det gått åt helvete redan efter två veckor.
Den här gången har jag försökt att tänka lite annorlunda.
Jag har försökt att se varje jobbigt tillfälle som en utmaning. Har vi varit tvugna att äta borta så har jag tänkt igenom situationen innan och bestämt hur jag ska göra. Nu har jag inte ställts inför så många sådana situationer hittills och det har varit rätt skönt. Det är betydligt lättare att tacka nej nu när det har gått ett tag. Jag har sex veckor bakom mig och de tänker jag inte låta gå förlorade hur som helst.
Sen har jag, varje gång jag har sett reklam och varje gång jag har stått vid en godisdisk, tänkt tanken att "detta ska jag aldrig mer äta". I början kändes den tanken ganska svindlande och nästan orättvis, men den har mer och mer börjat kännas rätt. Det känns inte så orättvis längre.
Jag har också för mig själv börjat tänka att jag är den starka och de som äter en massa godis är de svaga. Jag ser ju på deras blickar att de tycker att jag är löjlig när jag tackar nej. Till och med jobbig ibland. Och då tänker jag att det är jag som är den starka och de som är de svaga och då tycker jag nästan synd om dem.
Nu är jag sällan riktigt sugen på godis längre. Min sambo kan sitta i soffan och äta choklad utan att jag bryr mig ett dugg. Jag kan sakna mysfaktorn, men den försöker jag få på andra sätt (ibland med snacks och ibland med ett gott te). Jag har hela tiden medvetet utsatt mig för svåra situationer. Sonen får sitt lördagsgodis och sambon får äta godis framför mig hur mycket han vill (även om han faktiskt äter mycket mindre nu när jag inte är den drivande kraften längre). Jag har bestämt mig för att inte tycka synd om mig sjäv i de här situationerna utan har istället bestämt mig för att vara stark. Det känns som det har funkat. Faktiskt!
Tanken på att aldrig mer i mitt liv äta socker känns faktiskt ganska rätt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar